Det absolut i särklass tråkigaste höstjobbet, tycker jag, är att sätta vårlökarna, men jag gör det ändå, eftersom jag vet att jag blir rikligt belönad till våren.
Det är inte så ofta jag köper nya, utan jag brukar gräva upp de gamla på våren, strax efter de har blommat över. Det gör att jag slipper se halvvissna och tråkiga blad och stjälkar och att jag bevarar lökarna stora och fina. Av någon anledning går de nya sorterna tillbaka kraftigt efter första året. Andra året kanske hälften av dem blommar, om du har tur, och tredje året är det knappt någon.

,

När de är uppgrävda lägger jag dem i en hink. Det är viktigt att stjälkarna och bladen inte lossnar från löken, eftersom all näring som finns lagrad där behöver gå tillbaka till löken. Hinken sätter jag i vår snickarbod. Den är lite halvmörk. Det viktiga är att luften är torr, så de inte ruttnar.
På hösten tar jag fram hinken och då ser det för eländigt ut. Jag tar bort allt visset och då ser man att det tillkommit många små “bebisar” under tillväxtsäsongen. Man delar på dem. Smålökarna kan man spara och sätta i en “barnkammare” och låta dem växa till sig. Gräv upp dem och cykeln startar på nytt igen.

Här är några av alla de stora lökarna som väntar på att få komma i jorden igen.

Ha det bäst!