När jag vaknade upp igår och såg det vita landskapet måste jag erkänna att jag la tillbaka huvudet och somnade om. Jag är och har aldrig varit en vintermänniska. All den lust och energi jag kände för, att använda mina lovdagar till, att vara i trädgården blev i ett slag förvandlat till apati.

Visst är det ett sagolikt vackert landskap som möter en utanför dörren, men jag är inte beredd att låta spaden gå i idé ännu.
Alldeles för mycket är ogjort! Alldeles för mycket lust är kvar!

Att se spaden, spettet och skottkärran stå och vänta i snön känns nästan som ett hån, men som ofta är det bara att gilla läget. Jag får väl väcka röjsågen till liv igen efter sommarens dvala. All lust får jag lägga i skogen istället.

Ha det bäst!