Det kändes riktigt spännande att veckla upp det vita paketet och avslöja dess innehåll.

Till att börja med blev jag besviken. Linern kändes jätteplastig. Den kan aldrig komma att likna riktigt kakel.

Den var riktigt knölig att få in i spåret.

Passformen var riktigt, riktigt tajt. Den kändes alldeles för liten. Den räckte inte till i hörnen, så nu gällde det att sträcka den.

I beskrivningen stod det att man skulle fylla den med varmvatten, så igång med vedpannan för att få varmvattnet att räcka längre. Sedan var det åter sträckning, sträckning och åter sträckning.

Till slut så räckte den till och hörnen kunde monteras klart och Marcus var den första att ta premiärdoppet i 10 cm djup.

Jag är jättenöjd. Visst ser det naturtroget ut!?

Ha det bäst!